Fransk långdistanscykling i västra Värmland
Hur kommer det sig att randonnélopp arrangeras i Arvika i år, säsongen 2008?
Alternativ 1: En fransman flyttade till Värmland på 1970-talet.
Alternativ 2: Denne fransman lärde känna en gotlänning boende norr om Stockholm.
Alternativ 3: Dessa herrar cyklade 1979 Paris-Brest-Paris som de första deltagarna från Sverige (fast det var andra gången för vår fransman).
Alternativ 4: Jag saknade rum när jag kom fram till PBP-hotellet, två dagar innan start 2007.
Det rätta svaret får du av att bocka för alla alternativ. Jag ska faktiskt inte stilla er eventuella nyfiken med några förklaringar här, ska inte ens berätta vad Sveriges första randonneurer heter. Jag begränsar mig till att helt kort försöka berätta något om drivkrafterna bakom min egen randonnécykling. Det är inte nödvändigtvis samma drivkrafter som får Lennart Wihk och nästan alla övriga 90 svenskar som 2007 var nere i Frankrike, att längta tillbaka till nästa PBP, om tre år.
Peter Tonér
Långdistanscykling är för mig resa, natur, frihet. Och naturligtvis att cykla. Det är upplevelsen av att ha tillryggaläggt sträckor på cykeln, som jag i efterhand knappt förstår att jag har hunnit med på en dag. Eller orkat, för den delen. Det är insikten efter några säsonger att benen och hjärtat har blivit starkare och att jag även blivit mentalt mer lämpad att cykla långt. Det är nattcyklingen. Det är att välja att cykla ut själv och det är att cykla tillsammans med andra. Det är att stanna till på ett matställe eller en bensinstation långt hemifrån ochlyssna till personer som talar andra dialekter och konstatera, att jag med egen muskelkraft har "bytt miljö". Och att få formulera svaret på den vänliga och vanliga frågan "Har du cyklat långt?".
Det är också fysiskt lidande och ifrågasättande av vad jag håller på med. Ibland.Det är dåligt väder och mekaniskt djävulskap. Men allt sånt är bara så enkelt att bortse ifrån när man har varit hemma en stund.
Jag hade ingen förståelse för allt prat om PBP bland randonneurkompisarna i Fredrikshof Cykel. För mig var det tillräckligt med alla brevetloppen (franskt uttal brevé-) och andra lopp som inte hörde till randonnévärlden. Allt för mycket kunde strula och förstöra en flerårig förberedelse plus att man var utsatt för risken att köra vilse i den becksvarta augustinatten. Så såg jag på Paris-Brest-Paris fram till 2002, ungefär. Jag fick efterhand en mer konstruktiv syn på de förmodade bekymren och bestämde mig för att delta 2003. Jag åkte ner men var inte helt tänd på PBP ens när jag klev ut på Charles De Gaulle-flygplatsen. När Frankrike och den intensiva, internationella atmosfären runt startorten fått verka några dagar så var jag såld. Jag kallar det numera en passion.
Man kan sätta likhetstecken mellan randonnécykling och Paris-Brest-Paris men man måste inte. Man behöver inte ens cykla organiserat för att man uppskattar längre turer på cykeln. Men det är något visst med stämpelkortet som ska verifiera att man har cyklat den väg man ska cykla. Något svårförklarat men definitivt där. För att ta ett lite knäppt exempel på varför jag fortsätter att vara randonneur. Förhoppningsvis kommer mer än stämpelkortets karisma att få ut er värmlänningar på långa vändor framöver.
Cykla och trivs!
Peter Tonér, numera Köping (och gillar Värmland skarpt.)
PS. Förresten, jag måste förstås nämna namnen på de första svenska randonneurerna; Jean-Claude Muzellac och Ingvar Hansson.
Läs mer om långdistanscykling:
CK Distans
