Lennart Wihks PBP-äventyr 2007
Det mytomspunna långdistansloppet Paris-Brest-Paris, levde år 2007 verkligen upp till sitt rykte.
Jag kommer aldrig att glömma denna obeskrivligt sköna känsla, som infann sig vid målgången i Paris. Visst hade jag sett bilden av att lyckas framför mig och visst hade jag kämpat med att förtränga allt annat.
Glada cyklister före start
Det är nämligen inte helt självklart att man ens, som vältränad och noga förberedd, klarar av det klassiska långdistansloppet på cykel, Paris-Brest-Paris. Under de 90 timmar man har på sig att avverka de 120 milen kan mycket oväntat hända. Man kan bli sjuk, råka ut för en skada eller få uppleva att kroppen bara säger stopp. Värst av allt, för en noggrann cyklist, är väl att stoppas av tekniska problem, materialfel eller haveri.
Lennart i blå jacka
Tyvärr var det i år ovanligt många, som tvingades ge upp. Inte mindre an ca 2000 av de 5000 startande kom aldrig i mål. Inte sedan 1956 har yttre förhållanden varit sämre. Regn är för en cyklist en svår motståndare på många sätt. Med facit i hand kan jag summera att det är inte bara kondition och styrka som skall byggas under förberedelserna. För en långdistanscyklist måste också träningen innehålla ”byggande av tjockt pannben”. Personligen anser jag, att orka mata på när sömnbristen infann sig, var det allra svåraste. Denna erfarenhet hade jag till viss del, i de längre inledande kvalloppen, redan blivit varse och också ställt in mig på.
I ett lätt duggregn rullade vi ut ur paris Paris, denna mörka augustikväll. Vid första kisspaus ute på landsbygden i insåg jag var en av de 5000, som rullade fram över de mjuka kullarna, på väg mot ett stort äventyr. Ett jättelikt pärlband av lyktor gled fram genom det franska landskapet.
Lennart till höger, trycker på i ett litet lut
Jag glömmer aldrig synen och framför allt inte det susande ljud som hördes när cyklisterna passerade. Just de här små pauserna, man måste ta, skall man försöka hålla disciplinerat korta och så få som möjligt. Minuter att spara blir till många timmar under den långa resan. Tid som behövs för att både äta och försöka sno åt sig några timmars sömn.
Hade förmånen att cykla tillsammans med ett gäng svenska cyklister, som gjorde inledningen behaglig. Målet var satt och planen innebar att vi skulle avverka en första etapp till Loudéac. Efter de 45 milen och 24 timmar ”i sadeln” lyckades vi få platser i sovsalen och gjorde ett 4 timmars sov-stopp. Visst var man lite omtöcknad när man väcktes för att äta frukost och fortsätta vidare i gryningen. Det som gjorde livet lättare var att jag faktiskt hade ett torrt ombyte i min lilla packning. Vilket senare skulle visa sig vara det enda torra tillfället resan bjöd på.
Lennart på väg in på hjul
Etapp två såg på papperet ut att bli en ”liten Vätternrunda”. Vi skulle få se havet och veta att väl i Brest var halva resan gjord. Det skulle bli mycket lättare sen, intalade vi oss, bara vi var på hemväg. Ack vad vi bedrog oss. De 32 milen det innebar att ta sig ner till Brest och åter till Loudéac bjöd på motstånd i form av ösregn, mörkercykling med mycket svart asfalt av sämsta beläggningskvaliet och ett grymt kuperat landskap. Det tog oss 20 timmar att avverka ”den lilla Vätternrundan”. Sent på kvällen parkerade jag cykeln och stämplade in i Loudéac, som för övrigt kallas både ”kylskåpet”, ”helvetet” och har en massa andra negativa benämningar. Denna natt var faktiskt Loudéac ett helvete! Jag var genomsur och hade ingenstans att gå för att torka eller sova. Normalt brukar folk sova en stund utomhus, men nu tvingade vädret in alla och sovsalarna fylldes snabbt. Matsalen blev min räddning.
Satte mig nära diskrummet för att få lite värme från de ångande diskmaskinerna. Insvept i min räddningsfilt av alu-folie petade jag huttrande i mig ris och kyckling. Ett par timmar senare väcktes jag av mina kompisar och insåg då att övriga runt bordet fortfarande satt sovande när vi begav oss ut på nästa sträcka. Visst var det otäckt att stoppa fötterna i ett par genomvåta skor, men jag hade åtminstone fått ris och kyckling samt hela två timmars sömn. 45 mil kvar ”snart” skulle det vara över.
Trött cyklist
Nu skulle upplösningen ske och krafterna återkom i takt med att målet närmade sig. Vår 10-mannagrupp presterade bra cyklande och vi utnyttjade dagsljuset för att ligga på rulle och hjälpas åt. Nu åt vi verkligen mil. Det behövs för när nattmörkret kommer, sänks tempot drastiskt. Nu var terrängen ändå sån att tempot hölls nere på grund av stigningarna. Inte fick man någon speciell belöning heller de stycken vi hade utförskörning.
De smala och ofta dåliga vägarna innebar i nattens mörker ett riskmoment, att attackera allt för optimistiskt. Med några timmar kvar till det planerade nattuppehållet råkade vi ut för gruppens första punktering. Detta var ett tillfälle när jag insåg pannlampans förträfflighet. Ett av de mest värdefulla tips man fått inför loppet, av de rutinerade veteranerna. Pannlampan bidrog också till att minska risken för felkörning och man hade bättre koll på de små pil-skyltarna, som visade oss färdvägen. Men just nu när vi stod och väntade på att de aktiva punka-lagarna skulle signalera klart och avfärd, föll av en slump ljusstrålen från min pannlampa på min vänstra fot och det våta gräset. Döm om min förvåning när min vänstra pedal, inte alls satt på sin plats, utan hade gängat upp sig och lossnat.
Jag kunde lika gärna ha sparkat iväg pedalen ut i mörkret, när jag klickade ur skon. Med turen på min sida kunde jag enkelt återplacera pedalen på sin rätta plats. På så sätt slapp jag cykla de närmaste timmarna på ett ben fram till serviceställe och vår nattvila.
Ett gäng glada PBP-cyklister
Glädjerusig av den tur jag haft tog jag täten och drog åt sällskapet de sista timmarna. Eller var det en endorfinkick, som fick mig i trans ? Hur som helst kostade vi på oss tre timmars sömn, liggande, i sovsalen i Dreux, knappt 13 mil från Paris. Frukosten njöts och vi bestämde att de sista milen skulle också njutas. Vi behövde inte jäkta. Det spelade ingen roll om det tog oss 80 eller 88 timmar, vi skulle klara det. Väl i sadeln gick det undan, men fotostoppen blev fler och längre. Vi ville ju suga ut det mesta av finalen och belöningen. Vi kostade till och med på oss att dra av oss överdragskläderna, någon mil före målgång. Undrar hur proffsen känner sig på upploppet av Tour de France, när vår lilla 10-mannaklunga, om än på dubbla led iklädd våra svensk-dressar, skapar ett sådant jubel på upploppet.
Förutom de fantastiska vänner jag fick i de cyklister jag kamperade ihop med under dessa intensiva dygn i Frankrike, kom två materiella ting att framstå som mina bästa vänner. Pannlampan, som var ett ovärderligt ljus i mörkret och räddningsfilten av alu-folie, som tog mig igenom ”helvetet” i Loudéac. Denna lilla intetsägande detalj, som såg ut som ett litet vykort där den låg i min packning. Att den över huvud taget fick följa med berodde mycket på dess litenhet i packat skick och, att en god vän med stor rutin av PBP, hade tipsat om att den kunde vara bra att ha.
Mytomspunnet och innerst inne fruktat, men älskat av alla som klarat av det. Kanske är det ett sätt att leva? För mig startade ju cyklandet bara som rehabiliteringsträning, men gav mersmak. Så varför skulle man inte stå på startlinjen igen år 2011, som är nästa tillfälle möjligheten bjuds?
Lennart Wikh
